Ätstörning- jag?

Ush vad hemsk rubriken låter. Men den stämmer.
Nu ska jag berätta hela långa historien, så om ni orkar läsa får ni gärna göra det!

Jo, det har väl nästan pågått i 1 år. Jag började äta mindre, tänkte på allt jag åt, tränade mycket, väldigt mycket. Vi snackar inte 1 gång om dagen, utan i slutet blev det två gånger om dagen + att jag gick riktigt mycket, jag väntade aldrig på bussen, jag gick tills den kom och jag gick/powerwalkade med hunden . Detta hade kanske inte varit så farligt om jag bara hade ätit mycket. Typ dubbelt så mycket som man ska göra. Men saken är att jag inte gjorde det, jag åt ungefär hälften, och helst inte onyttigt.

Jag tänkte att jag inte behövde äta så mycket eftersom att jag inte ville bygga stora muskler, utan bara snygga  liksom, och en slimmad vältränad kropp. Jag förstod inte att det bara bröt ner min kropp, men det gjorde det ju. Men jag kände att jag var tvungen att träna så mycket för att må bra då träningen ger endorfiner,(duktighetskänsla) vilket jag är /var beroende av.
Så i oktober någon gång började mamma och pappa bli oroliga, jag hade börjat äta ännu mindre och så. Så i mitten av november fick jag träffa en läkare och prata om allt. Då hon tydligt såg att det var någon ätstörning. Jag hade 2 veckor på mig, då jag fick träna i skolan, men inte annars, dvs inte hemma eller med laget. Alltså 3 gånger/vecka. Vilket var sjukt lite tsk från vad jag var van vid. Jag skulle själv tänka på att äta mer och så, men jag gick inte upp... Jag fick gå på möte och kroppsuppfattning på ätstörningscentrum, där 4 st förhörde mig om mitt tillstånd, och bakom en vägg satt 5 andra för att bedöma mitt fall.
Jag fick diagnosen anorexi- jag anorexi. Vänta, va?
Då fick jag sluta träna helt, mamma och pappa ska lägga upp mat när jag äter med dem, annars får jag försöka fixa det själv. Jag har gått på kontroller på BUP (barn & ungdomspsykiatrin) och fått prata med en psykolog (dock bara kring maten) 1 gång i veckan. Men nu har det gått två månader sen jag gick dit första gången. Och det har inte skett någon förändring.
Men jag har ätit så mycket mer, mamma och pappa tar upp mat till mig, som berg. Verkligen, eller ja, det är en normal portion, men det känns som berg. Och fy vad mätt jag blir, riktigt sjukt jobbigt. Så varför går jag inte upp i vikt, äter jag inte mer eller, ååh. Det är så sjukt jobbigt att äta känns det som. Sen när blev det jobbigt att äta liksom...?
Alla tankar och allt, ush! Mycket blir jobbigt då. Tänk att bara äta utan att tänka, godis och kakor och allt. Inte bry sig om hur onyttigt det är. Men nu vet jag inte vad som ska hända, får kanske återvända till ätstörningscentrum. Åhh, vill inte, vill verkligen inte!

Men nu vet ni hur läget är...