En saknad som gör ont.
En saknad som inte alltid finns där.
En saknad som är ihålig.
En saknad som inte känns ibland, och ibland är det som om du dör av smärta.
En saknad som är djup.
Men som folk tycks tro vara väldigt lättläst och ytlig.
Finns det?
En saknad som är uppdelad, i flera kapitel.
En tjock bok, som man långsamt måste läsa igenom.
Varje ord.
Varje sida.
Varje kapitel.
Ibland känns det som om du inte få luft, ändå andas du djupt med magen.
Ibland känns det som om dina tårar aldrig ska sluta rinna.
Ibland är du glad, och tänker på vad bra det gick.
Denna process går jag långsamt igenom. Bit för bit, steg för steg.
För att ibland lägga den på hyllan för att den gör för ont.
En saknad,
som inte syns på utsidan.
En leende människa som bara målat sina väggar så, för att världen ska tro att den är stark.
Men i själva verket är den en förstörd plats.
Denna text kanske må verka vara en aning förvirrande.
Men det är min historia.
På svart och vitt.
Denna tror jag blir början på min fördjupning.
Att göra det jag gör bäst.
Vad tycker ni?
//eMs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar