Med folk som har drabbats av sjukdomar, människorna som drabbats av nära och kära som tas ifrån dem, eller kampen för att de inte ska göra det. Alla de människor som har det svårt. Och inte det sorts svåra då man inte orkar gå till skolan. Det svåra att stå ut med att någon man älskar ska lämna en. Då känns våran blogg jävligt meningslös. När vi skriver om våra dagar och små detaljer som när vi gick upp i morse skriver någon annan om hur de fått diagnosen Cancer.
Själv har jag svårt att förstå att inte mina föräldrar inte alltid kommer finnas där. Och jag undrar hur länge. Hur kommer jag kunna må utan dem? Mina livsstolpar är de ju. Mitt liv är byggt av dem och är beroende av dem. En relation som aldrig försvinner. En relation som aldrig riktigt kan förändras. Ännu svårare känns det att om en person i våran värld, våran mini värld drabbas av cancer ändrar det egentligen ingenting. Det påverkar inte riktigt någon om hur världen är uppbyggd eller används.
Det hjälper inte heller att våran lilla planet bara är en liten slump.
Det är en ren slump att där finns en stjärna som är exakt i balans med jorden så att vi kan leva. Och snart kommer den stjärnan att falla och alla kommer försvinna. Alla förutom slumpens skapare. Universum. Som kommer fortsätta finnas.
Där borde ju finnas några slumpar till någonstans i rymden.
Kan man ju tycka. Ibland.
//Ems
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar