orkar inte mer. Pallar inte mer. Orkar inte ta mer av din vikt. Jag gav dig hela mig. Jag litade på dig, jag trodde på dig. Hade aldrig en tanke på att det kunde bli såhär. Att det kunde gå så långt. Att du utan andledning skämmer ut mig för alla dina kompisar. Att det är jag som får ta upp din skit, att det är du som gör detta mot mig. Att du kan sitta och skratta åt mig, och inte med mig. Jag förstår inte. För en sekund sedan var allt bra. Jag förstår inte, du lämna mig i skit jag inte ens visste fanns. Jag förstår inte. Jag gav hela mig, jag gav gav och gav, men varför fick jag inte länge något tillbaks? Jag förstår inte. Jag älskar dig, och varför gör du så mot mig? Jag förstår inte. Min bästa vän, min första allra bästa vän på riktigt, någon som fattade mig på riktigt, någon som man alltid hade kul med. Det är inte konstigt att det rinner tårar ner för mina kinder när jag skriver detta. Jag förstår, du måste ut ur mitt liv.
Jag älskar dig, men detta är inte värt det.
// en upprörd Ems.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar